Der stod upp paa Haugen ei hytta graa,
med ljore i taket og rutur smaa
i nakne, solbrende veggen.
Ein hageflekk ikring hytta naar;
der anga rosurne kvar ein vaar
fraa apall og raun og heggen.
Den hytta var titt mitt eventyrslott.
Dei fredsæle kveldar eg minnest so godt,
daa barnedranmar fekk vengjer –.
Daa gamle Steinar med felelaat
til fysna vende min barnegraat,
og slaattar skratta paa strengjer.
Daa vart der vel romt nok i haughytta trong!
Slott steig i solglans og smaafuglesong, –
og prinsessa lett var aa vinna,
Eg bygde meg kongsgard med glimande taarn,
med blømande hagar og leikande bern, –
og Steinar i tonar det tvinna.
Men aari dei skifte, og dranmen vart ny,
og nye var slotti som steig imot sky
og spaadde um ljosare lagnad.
Og hytta paa Haugen, ho stod der endaa
med ljore i taket og veggjerne graa.
Men fela hans Steinar var tagna.
Det var eit aar i ei vekkjingerid.
Det stog paa Haugen so hard ein strid
nm gamle Steinar si fela.
Sitt ord i striden han hadde lagt,
men preikaren tordna um – satans magt,
og Steinar miste si fela –.
Og Steinar sturde som aari leid.
Naar vetterkvelden so stusleg skreid,
det var som noko han vanta
Og naar du frampaa um preikarar slo
som rundt i kring seg i grendi drog,
han mulla noko um – fantar.