Hev du staat utmed havet ein midsumarkveld
paa den graabrune, stormslidte øy,
set dagen derute i straumar av eld
med kveldsol i havbrynet døy?
Paa den endlause vidd maalar himlen sin glod,
soli kyssar dei vatskalde skjær,
det flaumer paa bylgja som purpur og blod,
naar ho sig attum havrandi der.
Naar dei sloknar i vester dei skinande lyn,
og naar eventyr tryllar din sans,
i den draumfulle natt, bak dei raudnanda bryn
paa bylgja held havfruva dans.