Og skulde det vera mit seinsta Kvad i Manna-Lag, eg veit, at eg endaa gav det so glad til deg idag,
– dau gamle Kulten, som stødt hev vore den unge Sonen av Eidsvolls-Aaret. Just i ei Tid som vaar, so moki og floki og merglaus og saar,
– det er meg ei Gleda, det er meg ein Trong Gong etter Gong aa minnast, at slike Karar som du kan finnast.
Eg veit, at Livet tok daa og ender slett inkje paa deg med mjuke Hender. Eg veit, at du stod fraa din Ungdoms Vaar eismal og urædd, der enno du staar
som Framtids-Varde paa Drammens-Heidi, beint imot Vinden, synande Leidi. Men Rygg, som var rakare, friskare Vilje og Livstru strakare,
det veit eg og, at hjaa annan ein Mann likavæl aldri eg fann. Og just i ei Tid som vaar, so moki og floki og merglaus og saar,
med Ryggen so tidt baade bøygd og veik, med Viljen dovna og Voni bleik, er du, ja, du er som ei einaste Preik. For det skal du vita, at millom Menner
er du den heilaste Mannen eg kjenner. Og derfor det er meg ei Gleda, ein Trong atter ei Gong aa kunna helsa i Vena-Lag
Minnet um honom, din fyrste Dag, fem og sjauti Aar attende, daa du byrja Ferdi gjenom det bakkutte Lende
i denna Verdi. Dine kvite Haar, di langa Rad av skiftande Aar gjerer, at endefram, trygt og fritt
eg fraa Hjarta mit kan segja deg detta inn i dit. Og so vil eg ynskja til Slutt inkje anna en Kveld-Sol med Lukka og Fred um di Panna.
Cookies on Poetry Cove