Den fyrste erla paa laavbru sat,
du veit, ho tenkte nok helst paa mat,
ho saag seg spyrgjande vidt umkring:
“Skal tru her finst ikkje nokon ting?”
Den fyrste svala mot Noreg för,
‒ daa kvitnad segli paa blaae fjor,
daa vaknad liv umkring berg og fjell:
“‒ Nei kjære deg, vart det vaaren lel?”
“Hei, jenta mi!” ropte trosten da,
“deg vil eg jamen til kjærring ha.”
Og troste-frøkna ho heldt eit styr
og var so dansande sæl og yr.
Den fyrste svana fraa Danmark kom,
‒ daa dirrad skogen av sol og song.
Daa voggad havet i solgull-straum
og lo mot himlen i sumar-draum.
Og blidt um fjellsterke jøkelbarm
a sumarnatti sin unge arm.
og upp or havet med sang og laatt
steg gamle Norig so solskinsblaatt.