No kvelver Gud sin nattblaa veng
so stilt um snøkvit tind.
No tindrar fagre minnors hær
som stjernor i mitt sinn.
No breider Gud paa himmelkvelv
si maanekaape prud.
No sviv min tanke ‒ tung av dikt ‒
mot deg, mi fagre brud.
‒ Mi fagre brud so ung, so fin,
mi vene, varme viv.
‒ Som nordlys braglar over jord
mot deg kvar tanke sviv.
Eingong ditt liv som stjerneglimt
i natti sloknar ut
‒ Daa kverv kvar tone i ditt sinn
so stjerneklaar mot Gud
Eg lengtar so faa fylgja deg,
du fugl so rein og fin,
faa fylgja deg, naar alting døyr
ved siste stjerneglim . . .
Min dag, mi sol, min livsens blom,
mi fagre, rædde brud.
‒ Eg vil um deg so varlegt slaa
min stjernetanke ut.