No skuggar fell
so lett, so stilt ‒
No er det kveld;
no dag hev kyst
med purpurlippor kvelden sval,
kyst eng og dal
og fjord og fjell
for siste gang ikveld.
Det knitrar i ein kjole ‒ tyss!
Bak portieren ‒ henne! hyss . . .
‒ Ein hals so kvit,
ein barm so rund
seg luter hit,
‒ ein fager munn . . .
Og maanelampa brenn so dimm.
Ei hand eg triv, ein arm, ein kinn.
Ein dåam imillom myrke plyss
av andardrag, av ord, av kyss . . .
Og augo brenn.
Og tidi stend.
Og alting lyr . . .
Men heit og yr;
som elden snar
og tanhen vàr ‒
bert eit sekund,
eit varmt og stort
med munn mot munn
so var det gjort!
“Nej! Bi!
Aa, all mi tid!”
“Hyss. Huttetu!”
“ ‒ Farvell
ikveld da du!”