Ho heime sit, ho gamlemor,
i vesle-stova si.
No hev ho stridd so trutt, so trutt
i all si levetid.
No drøymer ho so blid ein draum,
um vesle-sonen sin.
Ki taare trillar varm og stor
paa hennar gamle kinn.
Og taaremilde augo kverv
mot fjell, der soli seig ‒
derute, aa so langt avstad
han fer paa villan veg
‒ Aa hjelp han du, som hjelpa kan,
i livsens ville leik.
‒ Aa styr han med di faderhand.
eg veit, han er so veik. . . .
Og soli leikar, vent og blidt
i gamlemor sitt haar
Og fuglar syng paa stovetak
um evig, evig vaar.
Ho sit so sæl, so høg, so byrg
i ruggestolen sin ‒
Slik dronning aldri verdi saag,
so rein, so ljos, so fin
Snart siste taara burt er kyst
av hennar bleike kinn;
‒ daa opnast der eit større slott,
og gamlemor slepp in