Naar Dagsens Strid med Staak og Harm
ditt Hjarta gjerer saart og sjukt,
Filisterflokken tek din Arm
so Modet ditt verd veikt og bljugt:
Daa pustar da og bed um Ljos,
men fær i Staden Lampe-Oos,
so korkje Lunga elder Auga
seg fær i Ljos og Luftstraum lauga.
Er Himmel'n daa so liten, du,
at bert han ligg som Stein paa Grav?
Er der fyr alt, som skjek di Tru,
daa ej ein liten Frelsarstav?
Tru, at fraa alle deim, som datt,
der ingen nye Blomar spratt?
At Trong og Saknad ej skal vinna
sin eigen Frelsarmann at finna?
Lik Spursmaalsteikn, som vantar Svar,
i Landet stend so mang ein Mann.
Dei, som dei tunge Lyfte bar,
gjekk burt, daa inkje meir dei vann.
Men renn der ej ein liten Kvist
fraa Menn som Vinje, me ha' mist,
som finna kann den gamle Tonen,
og løysa Tunga aat Nationen?
Aa Noreg, er di Jord so arm,
at Sædet meir ej brydda kann?
Er Soli inkje lika varm?
Og Trongen sterk hjaa Møy og Mann?
Ja, bløm no blankt fraa Grav til Grav
hjaa alle deim, som sloknad av,
so “Born av deim, som rudde Tufti,”
kann kjenna heimlegt Drag i Lufti!