Mann, som han, vardt sjeldan funnen,
hjartevarm og god til Grunnen.
Vardt han inkje vigd til Prest,
var han do i Livet sesst
millom deim, som Ljoset kveika,
millom deim, som varmast preika.
Aa han vilde gjerna frelsa
sjuke Folket sitt til Helsa;
saart det i hans Bringa brann,
at han inkje lenger vann, –
vilde gjerna lenger skrida
fram for Ljos og Liv at strida.
Tungt det er at slike mista,
Menn, som kunde Runor rista
djupt i Noregs Minnestein.
Faa dei er, og ein for ein
ser ein alt i Striden falla,
medan andre tek til halla.
Sloknat er eit Ljos or Landet, –
blankt det skein; men no brast Bandet.
Stutt var Glansen, – paa hans Grav
blømer do ein Arons-Stav:
Det, han gjorde vil ej gløymast,
men som Arv av Slegti gøymast.