Han søkte Sanning, tyftes aldri finna Svar paa dei Spursmaal som i honom brann: Naar skal me fram til Fred og Retferd vinna? Og Kjærleik raada millom Mann og Mann?
Naar kjem det Kvild og Kveik til dei som kvider? Kvat vert det til med alt eg traar og strider? So sukka han. Men kven av oss kan vita Um inki Striden nett var honom Svar?
Er Livsensvegen eins for alle rita, So alle gjeng i sama Fotefar? Han braut ny Veg, han difyr maatte tvila – No hev han fengje Svar, og funne Kvila.
Han gjekk i Dypti, visste djupt maa pløgjast, Um ein av Jordi fulle frukt skal faa. Han var av dei, som inki kunde nøgjast Fyr han fekk innste Grunn i Tingen sjaa.
Maa tru me her i Livet trenge slike, Dei svelte sjølv, men gjer oss andre rike. Aa ja, skal Livsens Straume inki stagna, Og Verdi verta til ein roten Pytt,
So maa dei store Spursmaal aldri tagna, men altid eggja, setas fram paanytt. Og liksom Livet veksande maa vara, Det litt umsenn vil ljosne upp og svara.
Gud gjev oss Menner som kan lyfte Sverdet Lik han til harde Hogg mot Lygn og Last! For alt som adlar, aukar manne-Verdet, Lik han i Striden staa som Fjellet fast!
Der kjem ein Dag, det klaart som Sol seg syner: At Gud kvart ærlegt, trufast Arbeid kryner. Me gjenge titt den Vegen du hev bana Og litt umsenn me vinne lenger fram.
Den Sol som du i svarte Notti ana Me ser aa stiga yver Bergekam. For oss du stupa der du streid i Brodden, Men gav oss Sverdet ditt med slipa Odden.
Cookies on Poetry Cove