Av alt umkring kaann kan mi lære At Livi æ 'ki Das aa Spil – Arbei aa Stri æ Mansens Ære, Vilkor fyr alt som vi ver til.
Den som vil vera mæ i Reiken Maa stande fram mæ Vilji varm, fram, fram ti Ljos æ Skjolde-Teiken, Som lyftest haagt mæ sterke Arm!
De nyttar inki gange drøyme Um Skoge-Sus aa Bekkje-Brus, I sjuke Kjenslur burt seg gjøyme Som Snigilen i konstigt Hus.
Lat yvi Heiê strjuke Skuggar Av gamle Dagars dimme Droum, Tusmyrkri ingjen lenger huggar, Mi maa ha Ljos i fulle Floum.
Ein Diktar gjeng'ki lenger sukkar I Skog aa Fjøll ti Huldra si, Aa som ei Kjukling-Høne klukkar Yv' Eggje-Skul fraa gomol Ti.
De gamle Konni Mollê dytter, Men upp o Moll i Solar-Glans Den unge, friske Brodden glytter Mæ Von um nye Akse-Krans.
I klaare Or, dei klaare Tankar Uppglødd i Aand flyg fraa hass Muss, Den Folkehug paa Diddê vankar, Seg samlar, finn i Livi Grunn; –
So Skalden seg sin Fylking finne, Som lyer ti hass Horpestreng – Fyr Dagjen rymer Skugge-Minne, De fram mot Ljos og Fridom gjeng.
De som i Folke-Djupi sinnest Av Stort aa Vent, av Rett aa Sant, De mi sjaa okkeons Fedrar minnest Av ækta Grjot, de ser han grant.
Han lenger hell dei andre skoar, Han bryte Vegjen fyr sit Folk – Aa Saang fraa Skalde-Munnen ljoar Som æ fyr Folke-Tankjen Tolk.
Kot venare paa Jor kann finnast Hell Solsprett yvi Berge-Kam? Kot størri Lukka ynskjast, vinnast Hell lyfte Folk i Sanning fram?
De æ den ækta Diktars Yrki – – – Eg lengtar, ynskjer Naatt aa Dag: Vorherri unn meg Dug og Styrki Aa vera mæ i detti Lag!
Cookies on Poetry Cove