Han Eiliv Aabø ei Dotter ha, Aa Signe ho heet den Rosa, Fin i Liten som Rosebla, Aa blaaøygd aa snille va Drosa.
Jamgamal va ho mæ Veslegut; Dei leika ihopes i Fjøll aa Nut, Aa Venir dei va ti Grunnen Ho Signe aa Hallvor Funnen.
Aa Veslegut voks jeg ti vaksen Kar – I allting han væl seg arta – Aa Signe Elskuge ti ‘an bar, Aa han gøyme henne i Hjarta.
Men alli han ha henne fysst aa fevnt, Aa alli eit Or um Elskuge nevnt – Dei gjekk der ihopes glae, Aa elska aa inki sae.
Paa Signe Aabø gav Gutan Goum, Kor ho seg gjekk aa snudde, Mæ Kyrkje-Le aa i Danse-Stroum. Dei Rike som væl seg trudde,
Dei tedde seg fram, aa fridde av Magt, Men Signe ho gav inki paa dei Agt – For Elskugjen hennes va vunnen Alt laange av Halvor Funnen.
Men Faren va ‘ki i detti gla, Han truga so smaatt at Drosê – Han ottast fyr noko – aa so han sa: “Aa statt deg ‘ki sjov i Ljosi,
Han Sigurd Solberg æ druste Kar, Pæning paa Rente aa goe Gar, So bete du kan ‘ki fara, Eg vi at du Ja ska svara.”
Aa Signe ho svara slett inki eit Or, Der la seg ei Byr yvi Bringa, Ho helt so utav baade Far aa Mor, Va tungt at dei vill' henne tvinga –
Ho gjekk aa sturde, Hallvor de saag, Han vill' henne trøyste aa gjera fjaag: Aa kanski for varme fraa Munnen Floug Ori hass Hallvor Funnen.
Ho rouna aa bleikna i sama Stund, Aa Elskugjen drog mæ Velli, Aa Arm i Arm, aa mæ Munn mot Munn Dei sat der uppunde Fjelli.
Bjørkjê anga, aa Fuglen saang, Sol-Giddren laag yvir Dalen traang – – Der sat dei vake aa drøymde I Timar dei alli gløymde.
Cookies on Poetry Cove