Aabø de æ fulla vene Gar, De ligg unde haage Nutar, – Der sat fraa gamalt Son ette Far, Aa alle va gille Gutar.
Uaê seg ne-unde Jori renn, Burtafyr ser ein ei fager Grenn, Der dansar dei Drosir mæ Drengjo, Aa Fuglanne skaka Vengjo.
Eiliv Aabø den Mannen heet, Um honom eg her vi kvea. Venare Kare ha ingjen seet, Aa sjaa han gav Hugjen Glea.
Meu meste Glea ha Far aa Mor Av denne Guten sin sterk aa stor, Aa Vivi, den vene Ragna, Som han mæ Elskhuge fagna.
So Jonsok Leite ti Støyls han foor Yvi Berg, yvi djupe Dalar – Paa øvste Tinden laag enno Snjor, Men Gaukjen i Lio galar,
Aa Blomen blømer, aa Solê varm Legge sitt Gull yvi Skavlens Karm, Som kransar dei hægste Tindar Der leikar so svale Vindar.
Han rokk ti Støylen – de va hass Agt Aa vera der nokle Dagar, Han ville faa Toka paa Buê lagt, Aa stelle ti Buskap-Hagar,
So Buskap aa Hjuring kunn gott de ha, Aa liva seg sterke aa friske aa gla; – Han steig inn aa sat paa Pallen, Aa turka Sveitten av Skallen.
Der sit han, aa spretter si Skreppe upp, Han no fulla Maten trengjer – Han ete, aa kvile ein liten Snupp, So Skreppa si burt haa hengjer.
Daa stanar han tvert – kot va de som skreik! De kvokk i ‘an so, han vart heiltupp bleik – Han lyer, aa høyrer ein Laate Plent liksom av Baane-Graate.
Aa ut han sprang, ette Laaten foor, Han kjende koss Hjarta hamra: Ne i Holte-Bari paa berre Jor Ein Baansunge laag aa jamra
Aa skreik so de foor ein ti Merg aa Bein, Han tok 'an 'pi Fangi, aa vart'ki sein, So heim han ti Bygdê stryke So fort mest som fuglen fyke.
Ein Gute de va baade vælskapt aa fin: Der ligg han i Vogga blundar, Av Ragna tvaadde aa sveipt i Lin. Ho site aa voggar aa grundar –
Kor denni Guten æ stukkjen ut – “De sama! Han æ meg ei Gaave av Gud; Aa honom eg upp vi ala, Vorherre han vi bitala!”
Aa Eiliv han totte de Or va rett Som Ragna den Gaangjê sae. Dei alli fekk Spurlag paa Gutens Ætt; Men Deslegut voks aa va glae,
Aa glae va Ragna i Veslegut. Ho ala 'n upp, de gjor ho ‘ki Sut, Kor denni Guten va runnen. Dei kristna 'n Hallvor Funnen.
Cookies on Poetry Cove