Den Vessle tidleg misste Mor, Og Far hans slo med Haand og Ord, Han maatt' i Verdi ut. Den Tid var Folk for Mat ibeit,
Han fraus og svalt og ille sleit I Kulde, Regn og Slut. I “14” kommandera ut han vart, fekk Byrse, Kultur, Krut,
Og vart ein “Kongens Kar”. Med Krigen vart det lite av, Me veit, men Sult og Mas og Kav fallt nok kvar fotefar.
Godt Blod i honoms Aarir rann, Han vart ein sterk og herda Mann, Han kunne tola mangt. Kom heimatt god og glade Kar,
Og høgt og kjekt sit Hovud bar, Og Augo lyste blankt. Han kunne seg i Arbeid snu, Fekk seiste Gar og Bol og Bu –
Og Jenta fin og frisk, Som han ha huglagt, svara Ja. Bølingen voks seg feit og glad, Gav Mat paa Duk og Disk.
Der maatte slitas hardt kvar Dag, fyr alle Ting dei fekk i Lag; Men dei var nøygde, gla. So gjekk det fram so smaatt isenn;
Vaarherre, deira beste Ven, Til alt si Signing la. Eg minnes han som gamal Mann, Han smia Ljaa, so Sveitten rann,
Men han var kvik og kry. So titt han der i Smidja trong med Barne-Maal si Salme song So gla som fugl i Sky.
Aa kor hans Hjartelag var rikt; Naar eg meg ha til Smidja snikt Fraa Mor og Bestemor, Han Kjempevisur fyr meg fong,
Med Hamaren paa Ambolt klong, Slo Eld av sterke Ord. Og Eventyr um Slott og Gull, Som verja vart av Troll ikrull –
“Men der kom ein som vann, Og det var no han Veslegut, Prinsessa, Gull og Slott tilslut Han tok og vart til Mann!”
Cookies on Poetry Cove