Solê spratt yvi Rjoan-Nut, Aashild ho sto inmæ Glasi, Paa Kinni Taarir av tyngste Sut Glima som Doggjê i Grasi,
Ougai tungt ut i Luftê saag, Solgiddren gjor' henne inki fjaag; – Vaa-Tankar stinge i Bringa, Aa Otten ho kann ‘ki tvinga.
Ho kann 'ki Torgeir o Hugjen faa, Ho ræast fyr Vea-Vargjen, Difyr kring Ouga æ Ringar blaa, Aa Kinni misst heve Fargjen.
Ho, som fyrre gjekk kout aa keik, Svevnlouse Nettar hev gjort ho bleik, Ho elskar, ho græt, ho æ finna, Aa ynskjer: gjøv Torgeir maa vinna!
Ho stend mæ Glasi 'pi Lofti glor – Ein Manne stig inn i Stoga, Han helsar, aa soleise fallt hass Or: “De æ ei fyrgjeleg Soga.
Vargjen aa Glomen reiste igjaar Paa Skogjen, aa Folk seg de verste spaar, For Vargjen han minnest lengi, At Hogg han av Torgeir hev fengi.
“Aa Mann av Husi seg famlar naa Aa leite i Veum-Skogjen, – Mi fygjer Flokkjen; eg gjev de Raa Mi gjenge ti Veamyr-Mogjen.
Der æ, som di veit, eit gamalt Skei; Ska undrast um der mi ‘ki finne dei”! – Folki lengi ‘ki drygde, Dei stellte seg fort, aa fygde.
Aa Aashild ho fygde som i ein Droum, Ho liksom seg sumluge kjende, Sprang fyri alle, aa gav ‘ki Goum Paa koss de va laga, Lendi.
De bar gjenom Holt, yvi Stein aa Stuv, Uvi Myrar aa Urir, Bekkir aa Djuv, Ti Skei-i ho fram seg skunda, Der Vargjen aa Glomen blunda.
I Rygg-Tak tvinna ihop dei laag, – Ho kasta seg ne paa Knene, Lengi, lengi paa Torgeir ho saag, Ho tyktest han enno va vene.
Som han laag døe, aa kalle aa bleik, Ho Hendanne vrei, aa ti Himmels skreik, “Gud hjelpe meg arme Kvendi! Eg Skuld æ i detti Hendi.”
Ho kysst'an, aa klappa hass kalle Kinn, So stillt ho heimatte gjenge, Som Fuglen, dei stengjer i Buri inn, Ho sturde, aa hengde Venge.
“Eg leika mæ Elskjen, hædde aa lo, Eggja ti Vond-Or, Trættur aa Blo, De brenner som Varmi inni Bringa mi, detti Minni.”
Preften han meinka dei Kyrkje-Gar, Han kalla dei Mordarar stygge; – I Mor ti Torgeir dei Orê skar, Dei blunda væl like trygge.
Um Torgeir Hougan Folk totte vondt, Aa betre Lagna dei ha ‘n unnt, – Trass Presten dei Trøyst-Orê yter Aat More, som site syter.
Aa Hougan-Glomen i Houg vart lagt Paa Garen sin nor i Jori Der sat ho jamlege, æ meg sagt, I Graate, den stakars More –
“D'æ tungt aa mylle ne Livsens Von, D'æ tungt aa misse so fræg ein Son: Kvi kunn' dei ‘ki Garen ‘n unna, So kvilt eg innmæ ‘n ha kunna!”
Men Aashild? Ho gladde som Sol i Naatt, Vart hugsjuk, aa Viti misste: De kaam inki fort, de drog paa so smaatt, Va lengi, fyrr Folk de visste.
Men seiste de kunn' inki løynast mei, For verre aa verre de mæ ho blei; – Ho va inki vonde aa ville, Men graatandes mæ de, aa stille.
So ha ho de so, ho ha ingjo Ro, Kring Bygdanne rundt ho reika, Koss Veiri va laga, i Kjøl aa i Snjo, So væl som fysst Solskini leika.
Skogvegjes Fjøll aa Fynne ho floug, Va uppaa aa grov i kvor einaste Houg: Som mi ette Lukka ho leita, Men Makkjen i Moll henne neita!
So foor ho, ti gomol ho vart aa graa, Mæ Staven so sakti ho lakka; Halle ho heime va ingjo Raa, Allstødt ho foor aa flakka. – –
Ein Vettre, de inn unde Jolê lei, Daa lenger hell vani ho burte blei, Daa Jole-Braui va baka, Dei fanu ho paa Glomhoug – – klaka!
Cookies on Poetry Cove