Det synger ei Maaltrost so vænt upp i Hagen
og helsar den vaknande vaarljose Dagen.
Ho song der i Rannen kvar einaste Vaaronn
i Aari dei fire, baad' Kveldar og Morgon.
Ho sat der og song medan Blomar eg saadde,
og Vaarsol og Sumar dei alle ho spaadde;
men mjukaste song ho, naar Regne det milde
paa Blomarne dryssa i Solrennings Stille.
Og naar eg i Draumarne uppyver stemnde
og tykte eg høgaste Himelen femnde,
daa strøymde dei Tonar med skjelvande Baarur,
og Kinni vart vaate av løysande Taarur.
Og Live det lokka med Liter so ljose,
og eg eigde Verdi si vænaste Rose.
Men uhepne Mistak so ofte me gjera,
og Kunsten aa leva er tungvint aa læra.