Eg drøymde stundom stort
um alt, eg sku faa gjort,
eg Krefter i meg kjende,
som meg i Hugen brende.
Lat fara Namn og Ros!
Eg veit ein betre Kos:
Ein fatig Munn aa metta,
ein bøygde Rygg aa retta.
Pit Auga kyssa klaart
paa Armods Barn, som saart
fraa Vogga av maa kvida
og graata, svelta, lida.
Aa ta den tunge Stein,
som valdar Verk og Mein
i Livsens harde Ferdi,
fraa den forpinte Herdi.
Ei Mor, som siter veik
i Barneflokken bleik,
ho maa ved vesle Vogga
sin saare Graat faa stogga.
Kom Brøder, kom ilag
til denne Arbeids Dag!
Kom, lat oss kristna Lande,
solængje me dreg Ande!