Hans Haatt var aa vera trufast
fraa Yngdi til siste Kveld,
under hans milde Tolsemd
brann det ein Ihuge-Eld.
Det var nok det norske Maale,
som var hans Livsens Merg.
Det klang so vænt i hans Barndom
millom dei sunnmørske Berg.
Sunnmør det bar han i Hugæn,
der han i Verdi for.
dei song so sælt fyre Øvro
og tona, dei gamle Ord.
‒ ‒ Eg raaka han sjuk og gamal,
men hugvarm var han og snaal,
og Taaror fekk han i Auro.
han høyrde mitt Sunnmørs-Maal.
Eg kjem fraa dei gamle Fjelli
med smaalaatne Lyngblom-Krans,
plukka av kjærle Hender.
og legg ned paa Gravi hans.