Sælt er aa gjesta dei gamle Tufter!
Sjaa det gamle Folket
og sjaa dei gamle Hus,
og høyra gamle Fossen
med sin evige Sus,
og gaa paa gamle Fjelli
og ro paa gamle Sjoen,
og syngja millom Fururne
der burte paa Moen.
Og Barneminni fyller
ljose og mange
Bygdi so søtt
med sin ljuvlege Auge!
Heime eg helst vilde byggja,
der eg av Roti rann.
Sidan eg upp vart riven,
aldri eg Feste fann.
Stend utan varnande Gjerde
som The paa den ville Hei.
Alle Dyri kan koma
og gnaga paa Borken, dei.
Tungt er aa vera ein Framand!
saart det gjerer dit Sinn.
Aldri so femner du Fagnad,
og aldri du Hugnad finn.
Stod ho no berre mi Stova,
heim paa min Fedra-Voll –
saag eg um Morgonen Dagen
ljosna um gamle Koll!
Daa eg som fegne Fuglen
fauk til mitt Arbeid sæl
og var min eigen Herre
– no er eg kvar Manns Træl!