Aa gode min Gut,
aa vene min Gut,
nei burte fraa deg held eg aldri ut.
Alt dreg meg og dreg
til deg og til deg,
og kor eg vil gaa,
eg minnast deg maa,
og Taara brenn som den beiske Lut.
‒ Aa, aldri meir kan eg trivast.
Aa snille min Gut,
aa gjæve min Gut,
for deg so gav eg min siste Klut.
Ja var du meg god,
so gav eg mitt Blod,
og var eg ditt Viv,
so gav eg mitt Liv,
um deg eg fekk fri av den minste Sut.
‒ Aa du, som eg trudde av Ajartal
So trygg og varm
i din gode Arm
eg gløymde Sorg og eg gløymde Harm.
en aldri meir
eg finna deg maa,
og aldri meir
deg i Augo sjaa,
og Graaten brenn i min kjøvde Barm.
‒ Aa neil! at du kunde svika.
Kor skal eg meg snu;
kven skal eg vel tru;
eg finn fje Deg og eg finn kje Bru.
Alt vendest til Naud,
eg ynskjer meg daud;
kor skal eg vel av,
utan djupt i Grav;
for alt, eg hadde, so var det du.
‒ Aa! ‒ aldri ein glad Dag meire.