Herre min Gud i himlen!
styrk du min veike ann!
Lyft meg tilslut ur vrimlen
upp i dit englolann!
Du som i barmen tende
ljosgirens fyrste gnist,
Du som meg hidt nersende,
rop meg darheim tilsist!
Du som din son dan eina
klædde i køtt og mull,
att med sit blod da' reina
avtvaaga verdis skull,
sjaa du i naad fra Himlen
ner til din skapning arm,
té meg dit spor blandt vrimlen,
svalke min klemda barm!
Heilage Far! uplæra
fjølo du din ringe sôn
att til din pris og æra
bruka dei gaavors laan!
Unn meg din meining leita
inn-under tingens ham,
lyklig ur djupi meita
sanningens guldkorn fram!
Lat ki for meg seg dylja
blomarnes tankar smaa!
Unn meg dei stjernunn fylgja
hist i da' høga blaa!
Lat meg i havsens vaagor
som i dan logna bekk,
lat meg i storm og laagor
skoda dit andlitstrekk.
Lat meg i aarens skifter
lat meg i natt og dag
om i dei dina skrifter
læsa ditt andlitsdrag!
Lat meg i folk sin lagnad,
i dina tunglars ring,
lat meg i fall som fagnad
kjenna din herskarfing!
Unn meg din visdom skimta
um eg han bera kann,
lat dina straalar glimta
for meg i dødsens lann.
Herre min Gud i Himlen!
styrk du min veike ann!
lyft meg tilslut ur vrimlen
upp i dit englolann!
Du som i barmen tende
ljosgirens fyrste gnist,
Du som meg hidt nersende,
rop meg darheim tilsist!